Så fort jag blir det minsta seriös så slutar det med att jag raderar hela inlägget. Jag kommer ihåg när jag hade en blogg som enbart bestod av texter på engelska eller på svenska, totalt krypterade i krångliga ord för att ingen skulle förstå vad det var för känslor jag la fram. Det kändes konstigt att beskriva en dag, det är sånt man gör när man ses. Men att förklara hur det var inuti kändes lättare, ingen behövde förstå på riktigt. Nu består alla mina inlägg av vad jag gör och vilka jag träffar och jag trivs inte med det heller. Det känns som att man måste be om ursäkt för att man försöker förklara hur man känner, som att det är fel att lägga fram sina tankar så att alla kan se. Jag vet inte om jag är bekväm med hela den här bloggrejen över huvud taget, men jag skriver ändå. Och just nu är jag trött på att vara överallt, jag vill att min familj ska flytta in till stan eller att alla mina saker ska flytta ut till landet för just nu har jag aldrig allt jag vill ha runt mig och jag är brutalt trött på att känna mig otillräcklig och frånvarande. Varför kan inte allting vara överallt fast i närheten just när man behöver det. Allt ger mig ett svidande samvete och jag önskar att det hela skulle kunna gå lite friktionsfritt för en gångs skull.